Bananrepublik(an)

Klicka på bilden och hör Göran Rosenbergs krönika i P1 Godmorgon världen 15 jan 2021

Rosenberg är en klok person. Redan 100 dagar efter installationen av Trump, 2017-04-29, skrev Rosenberg i Expressen:

Hundra dagar med en bananrepublikan

Göran Rosenberg skriver om en president som överträffar de amerikanska grundlagsfädernas värsta fantasier.

Efter hundra dagar har president Donald Trump åstadkommit en hel del. Inte genom att bygga upp något, eller få igenom något (snarare rekord i att inte få igenom något) utan att genom att underminera några av fundamenten för den amerikanska demokratin. 

Presidentämbetets auktoritet har han spelat bort på ett svagsint twitterkonto för nattlig produktion av alternativa fakta och oblyga lögner. Presidentämbetets ovala arbetsrum har han byggt om till en tevestudio för produktion av såpoperan ”Presidenten undertecknar ännu ett historiskt dokument för att göra Amerika stort igen”, mot en utbytbar kuliss av ständigt leende och applåderande jasägare – som i vilken bananrepublik som helst. Presidentämbetets oväld och oberoende har han utan att blinka offrat till Mammon, eller mera exakt till familjen Trumps möjligheter att berika sig genom att använda statens makt för att främja sina privata affärer – som i vilken bananrepublik som helst. Ingen tidigare amerikansk president har så skamlöst överträtt så många etiska spärrar mot sammanblandning av offentlig makt och privat. 

Många av spärrarna har i själva verket tyckts så självklara att de förblivit oskrivna eftersom de som en gång skrev den amerikanska konstitutionen inte kunde föreställa sig att en person som så öppet hade flaggat sitt förakt för presidentämbetets krav på oväld någonsin skulle kunna bli vald till det. Det värsta de kunde föreställa sig, och därför såg till att förbjuda, var mottagandet av otillbörliga förmåner och gåvor från främmande statsöverhuvuden. 

Vad de inte kunde föreställa sig var en president som skulle använda presidentmakten för att ge sig själv gåvor och förmåner, som skulle förvandla Vita huset till ett skyltfönster för familjens varumärken och affärsimperier, som till sina närmaste medarbetare skulle utse nära familjemedlemmar med intima affärskopplingar till honom själv. 

Som i vilken bananrepublik som helst.

Donald Trumps hov för representation, underhållning och möten med utländska statsöverhuvuden är nu förlagt till hans egen privata golfresort i Florida, Mar-a-Lago, där de astronomiska avgifterna för medlemskap går rakt i hans egen ficka medan de astronomiska kostnaderna för att frakta hovet fram och tillbaka får bäras av de amerikanska skattebetalarna.

Nej, något sådant kunde de amerikanska grundlagsfäderna inte föreställa sig. 

Inte heller kunde föreställa sig, tror jag, att en amerikansk president så öppet skulle utså misstro och förakt mot de två andra grundpelarna i den amerikanska demokratins maktdelningssystem, den lagstiftande kongressen och de lagtolkande domstolarna. Den federale domare som först olagligförklarade Trumps direktiv om inreseförbud för invånarna i ett antal muslimska länder fick tillmälet ”så kallad domare” och domslutet blev avfärdat som ”löjligt”. Den kongress som presidentens eget parti helt dominerar men som han likväl inte lyckats få att helt dansa efter sin pipa har han baktalat och nedvärderat.

Med monoman frenesi har Donald Trump också ägnat sina första hundra dagar åt att grovt attackera, förtala och trakassera det som i USA brukar kallas den fjärde statsmakten, det vill säga pressen, medierna, publicisterna, journalisterna, med insinuanta och nedsättande beteckningar på namngivna medier och journalister. Detta har samtidigt skett i en kränkt och självömkande ton, som om det är presidenten själv, multimiljardären och världens mäktigaste politiker, som är den svage och utsatte, medan det är de lågsinta publicisterna och journalisterna ("the most dishonest people on Earth") som är de starka och mäktiga. 

I den mån amerikaner tidigare varit benägna att misstro den amerikanska demokratins bärande institutioner så har de i Donald Trump fått en president som under sina första hundra dagar gjort sitt bästa för att underminera och försvaga dem. De som räknade med att den trumpska valkampanjens påhopp, lögner och grovheter skulle mildras av mötet med den så kallade politiska verkligheten, räknade fel.  Påhoppen, lögnerna och grovheterna flyttade bara in i Vita huset vars talesman genast kunde meddela att solen sken över presidentens installation fastän det regnade på alla som råkade vara där.

Under sina första hundra dagar har USA:s president hunnit försämra relationen till sin viktigaste granne, Mexiko, till sin viktigaste allierade Nato och till sina viktigaste handelspartners, Kina och EU. Han har upphöjt impulsivitet och oförutsägbarhet till strategi i Syrien och Nordkorea och sett till att relationen till Ryssland för överskådlig tid blivit påverkad av brottsmisstankar och kongressutredningar om otillbörliga mellanhavanden mellan Trumpkampanjen och Putins datahackers och påverkansagenter. 

Det mest nedslående i allt detta är kanske ändå hur många ryggar som krökts sedan Donald Trump kom till makten. Ledande republikaner som före valet inte tvekade att uttrycka sin avsky för Trumps uttalanden och förslag har efter makttillträdet förvandlats till ryggradslösa anpasslingar som inte tvekat att buga sig dubbla för att ställa in sig hos den nye kejsaren. Alla ser de nog att kejsaren är både naken och galen men få ledande republikaner har varit modiga nog att säga det. Och ju längre Trump sitter kvar desto större risk är att omgivningen vänjer sig vid lögnerna, förtalet och korruptionen och att vad som nyss var otänkbart blir normalt. 

Den stora frågan är hur länge detta kan pågå. Hur stora skador ska Donald Trump hinna göra på den amerikanska demokratin? Hur varaktiga kommer skadorna att bli? 

No Copyright  ©  No Rights Reserved